At the Gates – Gardens of Grief

Svensk death metal
[Black Sun Productions]
Spotify

1. Souls of the Evil Departed
2. At the Gates
3. All Life Ends
4. City of Screaming Statues

Tomas Lindberg – sång
Anders Björler – gitarr
Alf Svensson – gitarr
Jonas Björler – bas
Adrian Erlandsson – trummor

Inspelad och mixad i Studio Sunlight, Stockholm, februari 1991.
Producerad av Tomas Skogberg och At the Gates.

At the Gates - Gardens of GriefInnan Tomas Lindberg hittade sin skrikande sångstil lät han mer som en traditionell deathmetalvrålare, något som framträder tydligt på det här albumet. Musiken är komplicerad och omväxlande, alltid baserad på en melodiös känsla, men oändligt mer genomarbetat och varierande än på den simplare och kanske övermelodiska svansången ”Slaughter of the Soul” ett par år senare.

”Gardens of Grief” består bara av fyra låtar, men de håller häpnadsväckande kvalitet. Musiken är underbart teknisk och ständigt i förändring genom många tempon, stämningslägen och metoder. Adrian Erlandssons påhittiga trummande i samspel med de alternerande gitarrerna lyfter låtarna till oanade höjder. De båda gitarristerna Alf Svensson och Anders Björler nöjer sig inte med att spela likadant genom passagerna – så fort det blir möjligt att avvika, hittar var och en av dem en egen väg, vilket ger ett större djup i melodierna och gör att det bli svårare för lyssnaren att slappna av. Det är sällan lätt att förutse vilken sväng musiken ska ta härnäst. Bandet glider på en ”jazzig” trotsighet som vägrar att finna sig i det enkla och konventionella. Och detta gör bandet utan att låtarna blir krystade eller tekniska för det tekniskas skull.

Jag är tacksam över att jag hittade den här skivan tio år efter att den spelades in; jag vet inte om det är ett medvetet taktiskt drag av Black Sun att göra skivan tillgänglig samtidigt som Peaceville släpper sina nyutgåvor av At the Gates-album (den här utgåvan är daterad till 1995). Hur som helst är detta en skiva man inte vill missa om man uppskattar At the Gates, för det här är möjligtvis det bästa de har gjort.

Ursprungligen publicerad 2002

At the Gates – With Fear I Kiss the Burning Darkness

Svensk death metal
[Peaceville]
Spotify

1. Beyond Good And Evil
2. Raped by the Light of Christ
3. The Break of Autumn
4. Non-Divine
5. Primal Breath
6. The Architects
7. Stardrowned
8. Blood of the Sunsets
9. The Burning Darkness
10. Ever-Opening Flower
11. Through the Red Anders Björler – gitarr

Alf Svensson – gitarr
Tomas Lindberg – sång
Adrian Erlandsson – trummor
Jonas Björler – bas

Inspelad i Sunlight studios, Stockholm, April 1993. Producerad av At the Gates och Tomas Skogsberg. Extra sång av Tomas & Matti Kärkki.

At the Gates - With Fear I Kiss the Burning Darkness

Den här skivan med sin långa titel är inspelad i Sunlight studios – men produktionen är helt okej, trots detta. Den enda detaljen jag skulle vilja klaga på är att baskaggarna borde vara tydligare. Jag gillar Adrian Erlandssons trummande, och jag tror att musiken skulle tjäna mycket på att lyfta fram honom i mixen.

Efter ”The Red in the Sky is Ours” började bandet nu skriva låtar med fler harmoniska partier. At the Gates har fortfarande ett mycket originellt sound på skivan, och det finns kvar en hel mängd experimentlusta hos de lysande musikerna. I mina ögon är At the Gates ett av de bästa svenska metalbanden jämte Bathory, Dismember, Therion och Unleashed.

Med ”With Fear I Kiss the Burning Darkness” återvänder At the Gates till sitt beprövade dödsmetallrecept där dundrande muller varvas med långsammare musikstycken, spelade med tremoloteknik, understödda av dissonanta ackord, samt ett rytmiskt staccato på dämpade strängar.

Skivan fungerar allra bäst där det rena och harmoniska kolliderar med det dämpade, rytmiska och elaka: sorgsna melodier gentemot grovhuggna thrashriff. Trummorna driver låtarna framåt med rytmer som kommer från punken och tidig dödsmetall, men ofta i synkopiska, muterade former.

Lindbergs röstövningar varierar på den här skivan något i sina uttryck jämfört med föregående skiva. ”With Fear I Kiss the Burning Darkness” är en mäktig uppvisning i känsla och kunnighet. Den är en teknisk och välspelad version av vad som skulle komma att bli känt som ”göteborgssoundet” – minus alla gulliga detaljer och förenklade kompositioner. Det kanske är därför jag trots allt saknar något av den råa, medryckande kraften som ”The Red in the Sky is Ours” var så full av. Men den är ändå så bra att alla borde lyssna på den med jämna mellanrum.

Ursprungligen publicerad 2000