At the Gates – With Fear I Kiss the Burning Darkness

Svensk death metal
[Peaceville]
Spotify

1. Beyond Good And Evil
2. Raped by the Light of Christ
3. The Break of Autumn
4. Non-Divine
5. Primal Breath
6. The Architects
7. Stardrowned
8. Blood of the Sunsets
9. The Burning Darkness
10. Ever-Opening Flower
11. Through the Red Anders Björler – gitarr

Alf Svensson – gitarr
Tomas Lindberg – sång
Adrian Erlandsson – trummor
Jonas Björler – bas

Inspelad i Sunlight studios, Stockholm, April 1993. Producerad av At the Gates och Tomas Skogsberg. Extra sång av Tomas & Matti Kärkki.

At the Gates - With Fear I Kiss the Burning Darkness

Den här skivan med sin långa titel är inspelad i Sunlight studios – men produktionen är helt okej, trots detta. Den enda detaljen jag skulle vilja klaga på är att baskaggarna borde vara tydligare. Jag gillar Adrian Erlandssons trummande, och jag tror att musiken skulle tjäna mycket på att lyfta fram honom i mixen.

Efter ”The Red in the Sky is Ours” började bandet nu skriva låtar med fler harmoniska partier. At the Gates har fortfarande ett mycket originellt sound på skivan, och det finns kvar en hel mängd experimentlusta hos de lysande musikerna. I mina ögon är At the Gates ett av de bästa svenska metalbanden jämte Bathory, Dismember, Therion och Unleashed.

Med ”With Fear I Kiss the Burning Darkness” återvänder At the Gates till sitt beprövade dödsmetallrecept där dundrande muller varvas med långsammare musikstycken, spelade med tremoloteknik, understödda av dissonanta ackord, samt ett rytmiskt staccato på dämpade strängar.

Skivan fungerar allra bäst där det rena och harmoniska kolliderar med det dämpade, rytmiska och elaka: sorgsna melodier gentemot grovhuggna thrashriff. Trummorna driver låtarna framåt med rytmer som kommer från punken och tidig dödsmetall, men ofta i synkopiska, muterade former.

Lindbergs röstövningar varierar på den här skivan något i sina uttryck jämfört med föregående skiva. ”With Fear I Kiss the Burning Darkness” är en mäktig uppvisning i känsla och kunnighet. Den är en teknisk och välspelad version av vad som skulle komma att bli känt som ”göteborgssoundet” – minus alla gulliga detaljer och förenklade kompositioner. Det kanske är därför jag trots allt saknar något av den råa, medryckande kraften som ”The Red in the Sky is Ours” var så full av. Men den är ändå så bra att alla borde lyssna på den med jämna mellanrum.

Ursprungligen publicerad 2000