Absu – Tara

Amerikansk black metal
[Osmose Productions]
Spotify-länk

1. Tara
2. Pillars of Mercy
3. A Shield With An Iron Face
4. Manannan
5. The Cognate House of Courtly Witches Lies West of County Meath
6. She Cries the Quiet Lake
7. Yrp Llwyddawe
8. From Ancient Times (Scarless Skies Burn to Ash)
9. Four Crossed Wands (Spell 181)
10. Vorage (Spell 182)
11. Bron (of the Waves)
12. Stone of Destiny (…for Magh Siecht and Ard Righ)
13. Tara (Recapitulation) Proscriptor McGovern – sång, trummor etc.

Shaftiel – gitarrer, bas, sång etc
Equitant Ifernain – bas etc.

Inspelad 2000 i Nomad recording Studios, Texas, USA. Producerad av Kol Marshall och Absu.

Med ”Tara” har Absu i stort sett uppnått fulländning. Under knappt en timmes tid tar Absu kontrollen och håller lyssnaren i ett hjärngrepp. Musiken är fast rotad i tidig heavy metal/thrash, men uppdaterad till 2000-talet med fläckfritt resultat – inget på skivan känns ålderstiget eller återanvänt. ”Tara” är en enhet; trots att musiken är lika ombytlig som en politiker i valtider, faller alla bitar på plats utan att några skarvar gör sig påminda.

Absus spelteknik bygger på singelnoter och powerackord som spelas odämpat. Utifrån den grunden strävar sedan musiken åt olika håll, och inkorporerar alla tänkbara metoder från heavy, thrash, death och black metal. Med andra ord finner vi såväl dämpade strängar som blixtsnabba blastbeats, uppvisningar i dubbelpedal och ett flertal olika sångstilar. Riffen är till största delen melodiösa och snabba. Strukturen är genomtänkt och består ofta av riffkombinationer upprepade några gånger med små variationer och eventuellt en avslutande avvikelse, varefter nästa riffkombination tar vid. De sammanhängande styckena bär en enhetlig känslomässig prägel, och när låten byter tempo eller genomgår en större förändring inleds en ny, sammanhängande emotionell fas. På grund av det utstrålar låtarna helhet och fullständighet. Det skadar sedan inte heller att instrumenten hanteras med yttersta skicklighet.

”Tara” torde tilltala alla metalkonässörer med sinne för finess och kvalitet. Det enda man skulle kunna klaga på är de små keltiska interludierna, men det är kanske snarare uttryck för min lust att höra mer metal i Absus anda i stället för gnällande säckpipor!

Ursprungligen publicerad 2003