Abigail – Welcome All Hell Fuckers

Japansk thrash metal
[Drakkar]
YouTube-länk

1. Hellfire And Damnation
2. Yakuza Yakuza Yakuza
3. Bloody Japanese Sword
4. War 666
5. Ix Disirt (live)
6. Heavens Jail (live)

Abigail - Welcome All Hell FuckersVad som en gång i tiden sågs som ett fräscht inslag i den hårdare metallen – Abigails mystiska japanska thrash-black-fusion – har med 2002 års parodiska ”Welcome All Hell Fuckers” reducerats till rent patetiskt clowneri. Skivan är hur kass som helst. Töntiga titlar (”Bloody Japanese Sword”?, ”War 666”?, ”Yakuza Yakuza Yakuza”!), musik som låter exakt som 20 år gammal tysk thrash, en stor dos rock’n’roll (vilket kanske för tankarna till svenska Gehennah) och en irriterande, idiotisk röst.

Det värsta är att man känner igen flera riff, men inte riktigt kan sätta fingret på var man har hört dem förut.

Att slösa mer tid på att skriva om en sån här dålig skiva är hädelse. Tack för mig.

Ursprungligen publicerad 2003

Abigail – Intercourse and Lust

Japansk black metal
[Modern Invasion Music]
YouTube-spellista

1. A Witch Named Aspilcuetta
2. Confound Eternal
3. The Crown Bearer
4. Attacking With Spell
5. Strength Of Another World
6. The Bonehunter
7. Mephistopheles
8. Intercourse and Lust
9. Hail Yakuza

Abigail - Intercourse and LustJapaner är inte kända för att spela metal, men det kan de tydligen… ”Intercourse and Lust” är en aggressiv black/grind-variant i genomgående högt tempo. Det råder brist på finesser och påhittighet, men det tar Abigail igen med hjälp av medryckande riff och hårdhet.

Musiken är skitig och influerad av diverse europeisk black, thrash och punkrock. Produktionen är fyllig, dominerad av en basgitarr som framträder mycket tydligt. För min del blir det lätt trist om det finns för mycket rock på en skiva, men här stör det mig faktiskt inte alls. Av låten ”Strengt of Another World” får jag dock en helt schizofren känsla när dieseldoftande rockverser (à la Motörhead) kombineras med ursinniga blastbeats. Denna bristande insikt om vad som passar ihop håller dock inte i sig – efter halva låten iklär den sig en mer black metal-aktig kostym som fungerar betydligt bättre. Som helhet är albumet också ojämnt; vissa låtar är lysande misantropiska minimalistalster (t.ex. ”Mephistopheles” med sina ondskefulla melodislingor) medan andra mest är snabb rock’n’roll på tomgång.

”Intercourse and Lust” är inte direkt ett under av intelligens eller nyskapande, men den är ändå i mitt tycke tillräckligt charmig för att vara värd en chans.

Ursprungligen publicerad 2003

1349 – Liberation

Norsk black/death metal
[Candlelight]
Spotify-länk

1. Manifest
2. I Breathe Spheres
3. Riders of the Apocalypse
4. Death March
5. Pitch Black
6. Satanic Propaganda
7. Legion
8. Evil Oath
9. Liberation
10. Buried by Time and Dust

1349 - LiberationMed ett infernaliskt Marduk-tempo och ett trist collage av gamla bekanta riff slungar gruppen 1349 sig mot svartmetallens mittfåra med hjälp av dragplåstret och omslagsnamnet Frost, uppskattad och erkänd trummis från Satyricon.

”Liberation” är snabb och ”kaotisk”, dvs. rörig, slamrande, snabb och avskräckande för nykomlingar till hård musik – men kaotisk med citationstecken, eftersom strukturen bakom oljudet är ordnad, logisk, sammanhängande och alls inte kaotisk. Som ofta är fallet när det gäller metal. Tempot är genomgående mycket högt, det är blastbeats som dominerar bilden, och det är flödande gitarrslingor i tremoloformat som framför riffen/melodierna. Det hela blir snabbt tjatigt och onyanserat, även om gruppen är både samspelt och duktig på instrumenten.

Det finns stunder på skivan som faktiskt är riktigt bra; låten ”Satanic Propaganda” till exempel, med sin stämningsfulla akustiska gitarr, brutala komposition och klockrena synkronisering mellan sång och melodi; samt trummornas nihilistiska förhållning till den övriga musiken. Efter denna lilla adrenalinkick har hjärnan lockats in i 1349:s enkla kompositioner, och gjort åtminstone denna skribent mindre kritisk. Resten av skivan går bra att lyssna på, men är väldigt ojämn: praktfulla stycken kan avlösa sega, intetsägande klichériff.

Till syvende och sist är ”Liberation” dock en snabb, för stunden underhållande bagatell, som kommer att stå där i skivhyllan, iklädd ett allt tätare lager damm.

Ursprungligen publicerad 2003