At the Gates – Gardens of Grief

Svensk death metal
[Black Sun Productions]
Spotify

1. Souls of the Evil Departed
2. At the Gates
3. All Life Ends
4. City of Screaming Statues

Tomas Lindberg – sång
Anders Björler – gitarr
Alf Svensson – gitarr
Jonas Björler – bas
Adrian Erlandsson – trummor

Inspelad och mixad i Studio Sunlight, Stockholm, februari 1991.
Producerad av Tomas Skogberg och At the Gates.

At the Gates - Gardens of GriefInnan Tomas Lindberg hittade sin skrikande sångstil lät han mer som en traditionell deathmetalvrålare, något som framträder tydligt på det här albumet. Musiken är komplicerad och omväxlande, alltid baserad på en melodiös känsla, men oändligt mer genomarbetat och varierande än på den simplare och kanske övermelodiska svansången ”Slaughter of the Soul” ett par år senare.

”Gardens of Grief” består bara av fyra låtar, men de håller häpnadsväckande kvalitet. Musiken är underbart teknisk och ständigt i förändring genom många tempon, stämningslägen och metoder. Adrian Erlandssons påhittiga trummande i samspel med de alternerande gitarrerna lyfter låtarna till oanade höjder. De båda gitarristerna Alf Svensson och Anders Björler nöjer sig inte med att spela likadant genom passagerna – så fort det blir möjligt att avvika, hittar var och en av dem en egen väg, vilket ger ett större djup i melodierna och gör att det bli svårare för lyssnaren att slappna av. Det är sällan lätt att förutse vilken sväng musiken ska ta härnäst. Bandet glider på en ”jazzig” trotsighet som vägrar att finna sig i det enkla och konventionella. Och detta gör bandet utan att låtarna blir krystade eller tekniska för det tekniskas skull.

Jag är tacksam över att jag hittade den här skivan tio år efter att den spelades in; jag vet inte om det är ett medvetet taktiskt drag av Black Sun att göra skivan tillgänglig samtidigt som Peaceville släpper sina nyutgåvor av At the Gates-album (den här utgåvan är daterad till 1995). Hur som helst är detta en skiva man inte vill missa om man uppskattar At the Gates, för det här är möjligtvis det bästa de har gjort.

Ursprungligen publicerad 2002

At the Gates – With Fear I Kiss the Burning Darkness

Svensk death metal
[Peaceville]
Spotify

1. Beyond Good And Evil
2. Raped by the Light of Christ
3. The Break of Autumn
4. Non-Divine
5. Primal Breath
6. The Architects
7. Stardrowned
8. Blood of the Sunsets
9. The Burning Darkness
10. Ever-Opening Flower
11. Through the Red Anders Björler – gitarr

Alf Svensson – gitarr
Tomas Lindberg – sång
Adrian Erlandsson – trummor
Jonas Björler – bas

Inspelad i Sunlight studios, Stockholm, April 1993. Producerad av At the Gates och Tomas Skogsberg. Extra sång av Tomas & Matti Kärkki.

At the Gates - With Fear I Kiss the Burning Darkness

Den här skivan med sin långa titel är inspelad i Sunlight studios – men produktionen är helt okej, trots detta. Den enda detaljen jag skulle vilja klaga på är att baskaggarna borde vara tydligare. Jag gillar Adrian Erlandssons trummande, och jag tror att musiken skulle tjäna mycket på att lyfta fram honom i mixen.

Efter ”The Red in the Sky is Ours” började bandet nu skriva låtar med fler harmoniska partier. At the Gates har fortfarande ett mycket originellt sound på skivan, och det finns kvar en hel mängd experimentlusta hos de lysande musikerna. I mina ögon är At the Gates ett av de bästa svenska metalbanden jämte Bathory, Dismember, Therion och Unleashed.

Med ”With Fear I Kiss the Burning Darkness” återvänder At the Gates till sitt beprövade dödsmetallrecept där dundrande muller varvas med långsammare musikstycken, spelade med tremoloteknik, understödda av dissonanta ackord, samt ett rytmiskt staccato på dämpade strängar.

Skivan fungerar allra bäst där det rena och harmoniska kolliderar med det dämpade, rytmiska och elaka: sorgsna melodier gentemot grovhuggna thrashriff. Trummorna driver låtarna framåt med rytmer som kommer från punken och tidig dödsmetall, men ofta i synkopiska, muterade former.

Lindbergs röstövningar varierar på den här skivan något i sina uttryck jämfört med föregående skiva. ”With Fear I Kiss the Burning Darkness” är en mäktig uppvisning i känsla och kunnighet. Den är en teknisk och välspelad version av vad som skulle komma att bli känt som ”göteborgssoundet” – minus alla gulliga detaljer och förenklade kompositioner. Det kanske är därför jag trots allt saknar något av den råa, medryckande kraften som ”The Red in the Sky is Ours” var så full av. Men den är ändå så bra att alla borde lyssna på den med jämna mellanrum.

Ursprungligen publicerad 2000

Arkona – Imperium

Polsk black metal
[Astral Wings Records]

1. Skrajna Nienawiść Egoistycznej Egzystencji
2. Epidemia Rozczarowania I Nędza Duchowa
3. Każdy Los To Cień
4. Jesienne Cienie Czekające Na Kolejną Reinkarnację
5. Wściekłość Która Nadchodzi
6. Pluję Na Twą Marność Psie!
7. Pogarda Dla Wrogów Imperium Wszechmocy

Khorzon – gitarr, bas
Pitzer – gitarr
Messiah – sång
Sylvian – trummor
T. Lewinski – keyboards

Inspelad & mixad i Tuba Studio, Wroclaw, december 1994.
Producerad av Arkona.

Arkona - ImperiumYtligt sett är Arkona ännu ett polskt black metalband med rå produktion, ännu ett alternativ till den förfallande skandinaviska scenen. Men skrapar man en aning på ytan, ser man att Arkona har större ambitioner än så.

Trots den plågsamt distorterade produktionen är det metal av det mer melodiösa slaget som serveras. Keyboard som stundvis tar befälet och höjer sig över gitarrerna avslöjar att det finns romantik bakom den misantropiska fasaden, och tempoväxlingarna indikerar en tro på förändring snarare än nihilism. ”Imperium” vill vara tidiga Emperor och samtidigt sparka in ansiktet på veklingar med sin undergroundattityd. Arkona befinner sig någonstans mittemellan svartmetallens romantiska, naturdyrkande sida och dess hatiska motsvarighet.

Materialistiskt sett: sångaren skriker inte i vanlig black metalstil, utan gapar i stället argt ut den polska texten. Gitarrerna spelar halvljusa toner i relativt snabbt tempo, oftast passager där varje fras består av enklare melodier som upprepas och sedan avslutas med en tonartshöjning av samma melodi. Keyboardarna försöker inte imitera körer, utan håller sig till flöjt eller stråkinstrument, och piano i enstaka fall. Trummorna håller sig sysselsatta med olika stilar och varierar sitt tempo, och missar sällan en chans att fylla ut musiken med snabba trumvirvlar.

Arkona förmår inte vara nyskapande, även om de försöker, men ”Imperium” lider inte av det. Tvärtom infogar den sig mellan redan etablerade verk och lyser med sin musikaliska färdighet, säkra tonkänsla och förmåga att skickligt utnyttja lyssnarens förväntningar. Dessutom är produktionen passande och uppmärksam – stränginstrumenten har fått den ”fräsande” kvalitet som ger en klassisk black metalkänsla, keyboardarna har fått ett klart och rent ljud som bidrar till att skapa den atmosfär bandet strävar efter, och trummorna är tydliga utan att framträda alltför starkt. Det här är kort sagt en mycket värdig utgåva och en mäktig beståndsdel av genren black metal.

Ursprungligen publicerad 2000

Amon Goeth – The Worship

Tjeckisk death metal
[Nazgul’s Eyrie Prod.]

1. The Worship
2. Confrontation
3. In Love With Satan
4. Hell’s Angels
5. Black Professions
6. Judah’s Priest

Dr. FE – sång
Lada Larva Krupica – gitarr, keyboards
Fana Medek – bas
Karel ”Bauhaus” Bosák – trummor

Inspelad 1995 i JohnnieWalker studio, Tjeckien.
Producerad och mixad av Robert Jancík, Dr. FE och Larva.

Amon Goeth - The WorshipMed ett bandnamn som skulle kunna vara kontroversiellt om någon brydde sig, ett gäng hyfsade musiker, något slags SS-fetisch samt en glödande kärlek för Satan, metal och motorcyklar, sliter Amon Goeth sig loss ur den slemmiga geggan av postkommunistisk grådassighet och levererar varorna: halvlångsam death metal kryddad med lika stora portioner mörker och rock’n’roll.

Hur schizofrent det ovanstående än låter blir slutresultaten ändå helt okej. Rocken går som en röd tråd genom denna svarta historia, både i de utstickande gitarriffen och de bakomliggande basgångarna. Trummorna ger den simplifierade dödsrocken en teknisk dimension, och utnyttjar väl funktionerna hos ett långsamt tempo som fylls ut med dubbla baskaggar.

Leadgitarrens toner ekar stämningsfullt och känslosamt över den ömsom drönande, ömsom livfulla bakgrunden; gitarrens klang nyanseras i distortionsgrader, och bryter ibland tvärt av för att låta basen ensam bära musiken vidare. Sången befinner sig i ett ingenmansland mellan dödsmetall och svartmetall, och placerar sig därför aldrig riktigt i förgrunden.

Musiken är ofta omväxlande, det finns ofta bra övergångar mellan hårt och mjukt, och för det mesta är det effektivt och stämningsfullt. ”The Worship” är inte det viktigaste som vaknat till liv bakom järnridån, men likväl en givande lyssning.

Ursprungligen publicerad 2002

Alastor – Crushing Christendom

Portugisisk ”thrash metal”
[Barbarian Wrath]

1. The Return of Alastor
2. Spawn of Evil
3. Infernal Power
4. Witch Hammer
5. Necronomicunt
6. The Fall of God
7. Total Devastation
8. Black Mass
9. Power Thrashing Death

Destructor – trummor
Tormentor – bas och sång
Desecrator – gitarr
Inspelad i mars-april 1999 i Hell-Mayhem Studio.
Producerad av Alastor.

Alastor - Crushing Christendom”Det här är inte retro-thrash”, säger Alastor. ”Det här är äkta, gammaldags thrash”. Jaha, okej. Vi tolkar det välvilligt som att medlemmarna i Alastor har levt med thrash ända sedan 80-talets glansdagar och därmed inte hakat på en trend. Så generösa är vi, men vi konstaterar samtidigt att det här är en biljett rakt tillbaka till 1985.

Ett föga originellt intro öppnar skivan med åska och kyrkklockor. Vi nöjer oss med att ställa frågan: varför ska det alltid vara dessa intetsägande intron? Så följer en dryg halvtimmes orgie i thrash, från ”Spawn of Evil” som påminner om tidiga Bathory, via ”Witch Hammer” med sin Exodus-dyrkan, ”Necronomicunt” med blygsamma Sodom-referenser (påminner också en del om Exodus ”Bonded by Blood”), till ”Power Thrashing Death” som innehåller typiska Destruction-riff. Apropå Destruction; Alastors låttitel ”Total Devastation” är väl inget annat än en sammanslagning av Destructions låt- respektive skivtitlar ”Total Desaster” och ”Eternal Devastation”. Tycker jag.

Överhuvudtaget väcker titlarna associationer till 80-talsband. Så visst är det retro, det kommer man inte undan. Det må vara retro med övertygelse och inlevelse, men det är ändå inget nytt. Musiken är förvissa bra, medryckande och hård, men inte nyskapande alls.

Musiken är uppbyggd på nedstämda dubbelgitarrer som spelar klassiska thrashriff enligt enkla mönster och strukturer, men med finess och kraft. Riffbyten och tonhöjningar känns igen. Trummandet håller ofta en jämn halvsnabb takt där bastrumman och virveln slås på vartannat beat, medan hi-hat slås på varje (se t.ex. Bathorys ”The Return…”). Men ofta får de dubbla baspedalerna arbeta. Basen är fyllig och tydlig, men tillåts inte göra några utsvävningar.

Som titeln antyder är ”Crushing Christendom” fylld med aggression. Det kommer man långt med. Men den som letar efter någonting som indikerar att skivan är inspelad i slutskedet av 1990-talet får leta förgäves.

Ursprungligen publicerad 2001

Absurd – Facta Loquuntur

Tysk black metal
[Supreme Art Productions]
Grooveshark-länk

1. Werwolf
2. Gates of Heaven
3. Pesttanz
4. Eternal Winter
5. Deep Dark Forest
6. First Winter of Bloodred Snow
7. Mourning Soul
8. Dreaming of Love
9. Wartend in Einsamkeit
10. Der Sieg ist unser
11. In des Mondes blut’gem Schein
12. Verlassen
13. Lord of Ages
14. Werwolf (different version)
15. Ashes to Ashes
16. Last Breath
17. Green Heart
18. Requiem
19. Vampire
20. Tod vor Sonnenaufgang
21. Für Germanien
22. Als die Alten jung noch waren

Absurd - Facta LoquunturMed oljud som medel basunerar Absurd ut sin oi-inspirerade black metal. Det är slarvigt, hafsigt och otajt. Instumenten är ostämda, trummorna spelar då och då i otakt och skivans gitarrsolon är minst sagt dåligt spelade. Är det nåt mer vi kan klaga på? Jo, den rena sången är pinsam när den försöker vara högstämd samtidigt som den är oproffsigt framförd.

Detta innebär dock inte att slutresultatet är dåligt. Tvärtom lyser det igenom en ungdomlig och uppriktig glöd som manifesterar bandets ideologiska ståndpunkter genom ett melodiskt, ”punkmetalliskt” filter. Melodierna framförs i huvudsak genom ackord som ibland avbryts då långsamma, gnisslande solon lämnar basen ensam i bakgrunden.

Hos Absurd finns en tydlig vilja, och för den som kan bortse från de minst lika tydliga hantverksmässiga bristerna finns det en hel del att hämta på ”Facta Loquuntur”: genomtänkta låtstrukturer, lugnande och melankoliska melodier, och en stämningsfull mäktighet som ibland gör framträder. Den recenserade versionen av albumet är en nyutgåva av No Colours Records utgåva, och den innehåller tio extraspår – ännu mer gnisslande oväsen för pengarna, alltså!

Ursprungligen publicerad 2003

Absu – Tara

Amerikansk black metal
[Osmose Productions]
Spotify-länk

1. Tara
2. Pillars of Mercy
3. A Shield With An Iron Face
4. Manannan
5. The Cognate House of Courtly Witches Lies West of County Meath
6. She Cries the Quiet Lake
7. Yrp Llwyddawe
8. From Ancient Times (Scarless Skies Burn to Ash)
9. Four Crossed Wands (Spell 181)
10. Vorage (Spell 182)
11. Bron (of the Waves)
12. Stone of Destiny (…for Magh Siecht and Ard Righ)
13. Tara (Recapitulation) Proscriptor McGovern – sång, trummor etc.

Shaftiel – gitarrer, bas, sång etc
Equitant Ifernain – bas etc.

Inspelad 2000 i Nomad recording Studios, Texas, USA. Producerad av Kol Marshall och Absu.

Med ”Tara” har Absu i stort sett uppnått fulländning. Under knappt en timmes tid tar Absu kontrollen och håller lyssnaren i ett hjärngrepp. Musiken är fast rotad i tidig heavy metal/thrash, men uppdaterad till 2000-talet med fläckfritt resultat – inget på skivan känns ålderstiget eller återanvänt. ”Tara” är en enhet; trots att musiken är lika ombytlig som en politiker i valtider, faller alla bitar på plats utan att några skarvar gör sig påminda.

Absus spelteknik bygger på singelnoter och powerackord som spelas odämpat. Utifrån den grunden strävar sedan musiken åt olika håll, och inkorporerar alla tänkbara metoder från heavy, thrash, death och black metal. Med andra ord finner vi såväl dämpade strängar som blixtsnabba blastbeats, uppvisningar i dubbelpedal och ett flertal olika sångstilar. Riffen är till största delen melodiösa och snabba. Strukturen är genomtänkt och består ofta av riffkombinationer upprepade några gånger med små variationer och eventuellt en avslutande avvikelse, varefter nästa riffkombination tar vid. De sammanhängande styckena bär en enhetlig känslomässig prägel, och när låten byter tempo eller genomgår en större förändring inleds en ny, sammanhängande emotionell fas. På grund av det utstrålar låtarna helhet och fullständighet. Det skadar sedan inte heller att instrumenten hanteras med yttersta skicklighet.

”Tara” torde tilltala alla metalkonässörer med sinne för finess och kvalitet. Det enda man skulle kunna klaga på är de små keltiska interludierna, men det är kanske snarare uttryck för min lust att höra mer metal i Absus anda i stället för gnällande säckpipor!

Ursprungligen publicerad 2003

 

Abigor – Orkblut

Österrikisk black metal
[Napalm Records]
YouTube-spellista

1. The Prophecy
2. Bloodsoaked Overture
3. Remembering Pagan Origins
4. The Rising of Our Tribe
5. Medieval Echoes
6. Emptiness/Menschenfeind/Untamed Devastation
7. …To the Final Strike
8. Battlefield Orphans
9. The Soft And Last Sleep
10. Severance
11. Langsam verhalte des Lebens Schmerz

Abigor - OrkblutJag gillar det här! ”Orkblut” handlar om primitiv, snabb och melodiös black metal med atmosfärisk touch. Abigor är ett sånt där band som ofta inte riktigt lyckas övertyga, men som man ändå hyser en viss respekt för. Bakom den fantasy-präglade titeln döljer sig ett par rätt schysta kompositioner, och musiken är både välproducerad (möjligen saknas ett visst ”tryck” i ljudbilden) och välspelad. Men dessvärre trampas det en hel del vatten på den här skivan – vissa stunder händer det helt enkelt inte så mycket. Man tycks lägga alltför stor möda på att klistra ihop olika fraser med hjälp av diverse mellanpassager. Det blir många partier utan trummor, och det finns ges gott om utrymme för instrumentala interludier (vilket i sanningens namn stundtals kan bli riktigt lyckat – som vissa partier i ”Medieval Echoes”).

Det är för övrigt trevligt med black metaltexter på tyska. Det är ett språk att spräcka trumhinnor med!

Man kan skönja likheter med Summoning på sina håll, även om Abigor är betydligt mindre harmoniska, och mer renodlat black metal-aktiga. Materialet är genomarbetat, men man har lagt för lite krut på att upprätthålla en röd tråd. Textmässigt finns den, javisst, men musiken saknar ändå fokus och riktning. Med bättre strukturell riktning skulle kompositionerna lyfta rejält – för potentialen finns onekligen här, gömd under en stor, slafsig riffsallad. Black metal-musik ska befinna sig på spjutspetsen och riktas mot veklingars hjärtan! Tyvärr saknar spjutspetsen riktning den här gången.

Ursprungligen publicerad 2001

Abigor – Origo Regium 1993-1994

Österrikisk black metal
[Napalm Records]
YouTube-spellista

1. Filii Septemtrionum (Intro)
2. Kingdom of Darkness
3. Eye To Eye At Armageddon
4. Animae Tortae
5. My Soft Vision in Blood
6. Abysmal Scorn
7. Shadowlord
8. Midwintertears / Obliteration (Outro)

7 från ”Ash Nazgh” /
1, 2, 4, 8 från ”lux devicta est” /
3, 6 från ”Promo-tape 2/94” /
5 från ”Moonrise”.

Det jag tidigare har hört av Abigor har inte gett mig någon större lust att lyssna igen. Den här samlingskivan, däremot, är mer i min smak! Den innehåller låtar från fyra gamla demo- och promoinspelningar. Ljudet är brusande, iskallt, primitivt och gör stämningen så där ondskefull som bara uppnås med analoga metoder. Men det är förstås kompositionen som räknas. Alltför många undergroundfantaster är uppochnervända esteter som klagar på ”trendiga” bands fina produktion – och automatiskt tycker att allt är fantastiskt som låter som vore det inspelat i Satans garage.

Det här låter som om det vore inspelat i Satans garage – och kompositionen är bra! Experimentellt blir det i t.ex. ”Animae Tortae” där dov, lågmäld gitarr, vansinnig ”sång”, märkliga ljud och entoniga keyboards samsas i ondskefull och otrevlig dissonans. Trummorna är coola och påhittiga (lyssna på låten ”My Soft Vision in Blood”) med relativ tydlighet i den kaotiska mixen. Tempot är varierat och musiken är ofta ganska melodisk (harmonisk).

Långt avstånd är detta från Protectors och Silenius andra projekt Summoning – raka motsatsen den pampiga fantasystämning som återfinns på de skivorna. Men likheter står att finna i vissa låtars benägenhet att utnyttja det brusande, konstiga demoljudets atmosfäriska egenskaper på ett lysande sätt. Om man jämför med Abigors senare alster, är materialet på ”Origo Regium” i flera fall bättre sammanhållet eller åtminstone intressantare (i sitt experimenterande) och mer avskalat. Av det jag har hört av Abigor tidigare är detta det absolut bästa!

Ursprungligen publicerad 2001

Abigor – Opus IV

Österrikisk black metal
[Napalm Records]
YouTube-spellista

Horns Lurk Beyond the Stars
1. Crimson Horizons And Ashen Skies
2. Eerie Constellation
3. Mirages For the Eyes of the Blind
4. A Breath from Worlds Beyond

Blut Aus Aeonen
5. The Elder God (My Dragon Magic)
6. Dimension of Thy Unforgiven Sins / Part 1
7. Dimension of Thy Unforgiven Sins / Part 2
8. Spektrale Schattenlichter

”Horns Lurk Beyond the Stars”, producerad och mixad i Tonstudio Hörnix av Georg Hrauda och Abigor (26, 27 november/11 december 1995).
”Blut Aus Aeonen”, producerad och mixad i Tonstudio Hörnix av Georg Hrauda och Abigor (maj 1996).

Abigor - Opus IVDen här skivan består av två inspelningar, ”Horns Lurk Beyond the Stars” och ”Blut aus Aeonen”. Inspelningarna skiljer sig inte så mycket åt, förutom att produktionen på den förstnämnda är betydligt skummare, med sången gömd långt bak i mixningen.

Musiken på dessa två alster är inte lika ”nordisk” i sin melodiska kvalitet som skivorna ”Orkblut” och ”Nachthymnen”. Det hela känns över huvud taget mer atonalt och obestämbart. I det här fallet är det positivt; jag uppskattar denna lilla vändning bort från den tidigare vägen. Som i fallet med tidigare album lider Abigor fortfarande av dilemmat med den trasiga helheten, men här har det faktiskt blivit betydligt bättre på den punkten. Mellanpassagerna känns till exempel inte längre bara som en metod att byta riff, utan har ett egenvärde i sig.

Av de två inspelningarna gillar jag den sista bäst. Den är medryckande och aggressiv, tajt och välspelad och har härligt brutal sång. Diverse flöjtspel och andra estetiska detaljer bryter sig in utan att ta kål på brutaliteten. Låten ”Dimension of Thy Unforgiven Sins” är en av de bästa låtarna bandet presterat, åtminstone vad jag hört av dem. Varför det finns två delar av denna låt vet jag inte. Det hade nog räckt med en.

För folk som har vett att uppskatta aggressiv, hård och primitiv black metal kan jag rekommendera ”Opus IV”.

Ursprungligen publicerad 2001