Arkona – Imperium

Polsk black metal
[Astral Wings Records]

1. Skrajna Nienawiść Egoistycznej Egzystencji
2. Epidemia Rozczarowania I Nędza Duchowa
3. Każdy Los To Cień
4. Jesienne Cienie Czekające Na Kolejną Reinkarnację
5. Wściekłość Która Nadchodzi
6. Pluję Na Twą Marność Psie!
7. Pogarda Dla Wrogów Imperium Wszechmocy

Khorzon – gitarr, bas
Pitzer – gitarr
Messiah – sång
Sylvian – trummor
T. Lewinski – keyboards

Inspelad & mixad i Tuba Studio, Wroclaw, december 1994.
Producerad av Arkona.

Arkona - ImperiumYtligt sett är Arkona ännu ett polskt black metalband med rå produktion, ännu ett alternativ till den förfallande skandinaviska scenen. Men skrapar man en aning på ytan, ser man att Arkona har större ambitioner än så.

Trots den plågsamt distorterade produktionen är det metal av det mer melodiösa slaget som serveras. Keyboard som stundvis tar befälet och höjer sig över gitarrerna avslöjar att det finns romantik bakom den misantropiska fasaden, och tempoväxlingarna indikerar en tro på förändring snarare än nihilism. ”Imperium” vill vara tidiga Emperor och samtidigt sparka in ansiktet på veklingar med sin undergroundattityd. Arkona befinner sig någonstans mittemellan svartmetallens romantiska, naturdyrkande sida och dess hatiska motsvarighet.

Materialistiskt sett: sångaren skriker inte i vanlig black metalstil, utan gapar i stället argt ut den polska texten. Gitarrerna spelar halvljusa toner i relativt snabbt tempo, oftast passager där varje fras består av enklare melodier som upprepas och sedan avslutas med en tonartshöjning av samma melodi. Keyboardarna försöker inte imitera körer, utan håller sig till flöjt eller stråkinstrument, och piano i enstaka fall. Trummorna håller sig sysselsatta med olika stilar och varierar sitt tempo, och missar sällan en chans att fylla ut musiken med snabba trumvirvlar.

Arkona förmår inte vara nyskapande, även om de försöker, men ”Imperium” lider inte av det. Tvärtom infogar den sig mellan redan etablerade verk och lyser med sin musikaliska färdighet, säkra tonkänsla och förmåga att skickligt utnyttja lyssnarens förväntningar. Dessutom är produktionen passande och uppmärksam – stränginstrumenten har fått den ”fräsande” kvalitet som ger en klassisk black metalkänsla, keyboardarna har fått ett klart och rent ljud som bidrar till att skapa den atmosfär bandet strävar efter, och trummorna är tydliga utan att framträda alltför starkt. Det här är kort sagt en mycket värdig utgåva och en mäktig beståndsdel av genren black metal.

Ursprungligen publicerad 2000

Amon Goeth – The Worship

Tjeckisk death metal
[Nazgul’s Eyrie Prod.]

1. The Worship
2. Confrontation
3. In Love With Satan
4. Hell’s Angels
5. Black Professions
6. Judah’s Priest

Dr. FE – sång
Lada Larva Krupica – gitarr, keyboards
Fana Medek – bas
Karel ”Bauhaus” Bosák – trummor

Inspelad 1995 i JohnnieWalker studio, Tjeckien.
Producerad och mixad av Robert Jancík, Dr. FE och Larva.

Amon Goeth - The WorshipMed ett bandnamn som skulle kunna vara kontroversiellt om någon brydde sig, ett gäng hyfsade musiker, något slags SS-fetisch samt en glödande kärlek för Satan, metal och motorcyklar, sliter Amon Goeth sig loss ur den slemmiga geggan av postkommunistisk grådassighet och levererar varorna: halvlångsam death metal kryddad med lika stora portioner mörker och rock’n’roll.

Hur schizofrent det ovanstående än låter blir slutresultaten ändå helt okej. Rocken går som en röd tråd genom denna svarta historia, både i de utstickande gitarriffen och de bakomliggande basgångarna. Trummorna ger den simplifierade dödsrocken en teknisk dimension, och utnyttjar väl funktionerna hos ett långsamt tempo som fylls ut med dubbla baskaggar.

Leadgitarrens toner ekar stämningsfullt och känslosamt över den ömsom drönande, ömsom livfulla bakgrunden; gitarrens klang nyanseras i distortionsgrader, och bryter ibland tvärt av för att låta basen ensam bära musiken vidare. Sången befinner sig i ett ingenmansland mellan dödsmetall och svartmetall, och placerar sig därför aldrig riktigt i förgrunden.

Musiken är ofta omväxlande, det finns ofta bra övergångar mellan hårt och mjukt, och för det mesta är det effektivt och stämningsfullt. ”The Worship” är inte det viktigaste som vaknat till liv bakom järnridån, men likväl en givande lyssning.

Ursprungligen publicerad 2002

Alastor – Crushing Christendom

Portugisisk ”thrash metal”
[Barbarian Wrath]

1. The Return of Alastor
2. Spawn of Evil
3. Infernal Power
4. Witch Hammer
5. Necronomicunt
6. The Fall of God
7. Total Devastation
8. Black Mass
9. Power Thrashing Death

Destructor – trummor
Tormentor – bas och sång
Desecrator – gitarr
Inspelad i mars-april 1999 i Hell-Mayhem Studio.
Producerad av Alastor.

Alastor - Crushing Christendom”Det här är inte retro-thrash”, säger Alastor. ”Det här är äkta, gammaldags thrash”. Jaha, okej. Vi tolkar det välvilligt som att medlemmarna i Alastor har levt med thrash ända sedan 80-talets glansdagar och därmed inte hakat på en trend. Så generösa är vi, men vi konstaterar samtidigt att det här är en biljett rakt tillbaka till 1985.

Ett föga originellt intro öppnar skivan med åska och kyrkklockor. Vi nöjer oss med att ställa frågan: varför ska det alltid vara dessa intetsägande intron? Så följer en dryg halvtimmes orgie i thrash, från ”Spawn of Evil” som påminner om tidiga Bathory, via ”Witch Hammer” med sin Exodus-dyrkan, ”Necronomicunt” med blygsamma Sodom-referenser (påminner också en del om Exodus ”Bonded by Blood”), till ”Power Thrashing Death” som innehåller typiska Destruction-riff. Apropå Destruction; Alastors låttitel ”Total Devastation” är väl inget annat än en sammanslagning av Destructions låt- respektive skivtitlar ”Total Desaster” och ”Eternal Devastation”. Tycker jag.

Överhuvudtaget väcker titlarna associationer till 80-talsband. Så visst är det retro, det kommer man inte undan. Det må vara retro med övertygelse och inlevelse, men det är ändå inget nytt. Musiken är förvissa bra, medryckande och hård, men inte nyskapande alls.

Musiken är uppbyggd på nedstämda dubbelgitarrer som spelar klassiska thrashriff enligt enkla mönster och strukturer, men med finess och kraft. Riffbyten och tonhöjningar känns igen. Trummandet håller ofta en jämn halvsnabb takt där bastrumman och virveln slås på vartannat beat, medan hi-hat slås på varje (se t.ex. Bathorys ”The Return…”). Men ofta får de dubbla baspedalerna arbeta. Basen är fyllig och tydlig, men tillåts inte göra några utsvävningar.

Som titeln antyder är ”Crushing Christendom” fylld med aggression. Det kommer man långt med. Men den som letar efter någonting som indikerar att skivan är inspelad i slutskedet av 1990-talet får leta förgäves.

Ursprungligen publicerad 2001

Recensionen

Att lyssna på musik är att öppna sina sinnen och låta dem övertas av resultatet av en artists visioner. Lyssnaren blottar strupen och ger sig som offer till konsten. Det är att bli penetrerad. Skaparen av musiken är aktiv, den lyssnande är passiv.

Vad är det att recensera? Det är att på en gång öppna sina sinnen för musikens kraft, men ändå hålla sitt sinne aktivt. Därmed böjer man sig inte, man låter sig inte penetreras. Mellan den skapande och den lyssnande etableras en ny relation, en relation som till lika stor grad är en maktrelation, men som inte reduceras till en envägsdomination.

Platon menade detsamma om läsandet, och det var av den anledningen han instiftade sin akademi; läsaren skulle göra sig mottaglig för texten utan att passivt låta sig penetreras. Liknelsen är inte långsökt för Platons Grekland. Där ansågs sex mellan två män som någonting naturligt, men det var den penetrerande som var aktiv, och det var hans situation som betraktades som den fördelaktiga, och var reserverad för äldre, lärda män. Den som lät sig penetreras fick i utbyte kunskap och lärdom av den äldre, men det var alltid någonting negativt i att vara den passiva, feminina parten – som lät sig penetreras av en aktiv agent.

Platon drar paralleller till läsandet: den mänskliga hjärnan fungerar i någon annans tjänst. Det är någon annans ord den formulerar. Man låter sitt eget tänkande tas över, och lägger sig passivt inför författarens vilja. I akademin skulle man däremot lära sig att ta emot texten på ett kritiskt sätt, och därmed vara aktiv i sitt läsande. På så sätt ska också den recenserande hjärnan frigöra sig från sin underlägsna ställning.

Ursprungligen publicerad 4 december, 2002

Absurd – Facta Loquuntur

Tysk black metal
[Supreme Art Productions]
Grooveshark-länk

1. Werwolf
2. Gates of Heaven
3. Pesttanz
4. Eternal Winter
5. Deep Dark Forest
6. First Winter of Bloodred Snow
7. Mourning Soul
8. Dreaming of Love
9. Wartend in Einsamkeit
10. Der Sieg ist unser
11. In des Mondes blut’gem Schein
12. Verlassen
13. Lord of Ages
14. Werwolf (different version)
15. Ashes to Ashes
16. Last Breath
17. Green Heart
18. Requiem
19. Vampire
20. Tod vor Sonnenaufgang
21. Für Germanien
22. Als die Alten jung noch waren

Absurd - Facta LoquunturMed oljud som medel basunerar Absurd ut sin oi-inspirerade black metal. Det är slarvigt, hafsigt och otajt. Instumenten är ostämda, trummorna spelar då och då i otakt och skivans gitarrsolon är minst sagt dåligt spelade. Är det nåt mer vi kan klaga på? Jo, den rena sången är pinsam när den försöker vara högstämd samtidigt som den är oproffsigt framförd.

Detta innebär dock inte att slutresultatet är dåligt. Tvärtom lyser det igenom en ungdomlig och uppriktig glöd som manifesterar bandets ideologiska ståndpunkter genom ett melodiskt, ”punkmetalliskt” filter. Melodierna framförs i huvudsak genom ackord som ibland avbryts då långsamma, gnisslande solon lämnar basen ensam i bakgrunden.

Hos Absurd finns en tydlig vilja, och för den som kan bortse från de minst lika tydliga hantverksmässiga bristerna finns det en hel del att hämta på ”Facta Loquuntur”: genomtänkta låtstrukturer, lugnande och melankoliska melodier, och en stämningsfull mäktighet som ibland gör framträder. Den recenserade versionen av albumet är en nyutgåva av No Colours Records utgåva, och den innehåller tio extraspår – ännu mer gnisslande oväsen för pengarna, alltså!

Ursprungligen publicerad 2003

Absu – Tara

Amerikansk black metal
[Osmose Productions]
Spotify-länk

1. Tara
2. Pillars of Mercy
3. A Shield With An Iron Face
4. Manannan
5. The Cognate House of Courtly Witches Lies West of County Meath
6. She Cries the Quiet Lake
7. Yrp Llwyddawe
8. From Ancient Times (Scarless Skies Burn to Ash)
9. Four Crossed Wands (Spell 181)
10. Vorage (Spell 182)
11. Bron (of the Waves)
12. Stone of Destiny (…for Magh Siecht and Ard Righ)
13. Tara (Recapitulation) Proscriptor McGovern – sång, trummor etc.

Shaftiel – gitarrer, bas, sång etc
Equitant Ifernain – bas etc.

Inspelad 2000 i Nomad recording Studios, Texas, USA. Producerad av Kol Marshall och Absu.

Med ”Tara” har Absu i stort sett uppnått fulländning. Under knappt en timmes tid tar Absu kontrollen och håller lyssnaren i ett hjärngrepp. Musiken är fast rotad i tidig heavy metal/thrash, men uppdaterad till 2000-talet med fläckfritt resultat – inget på skivan känns ålderstiget eller återanvänt. ”Tara” är en enhet; trots att musiken är lika ombytlig som en politiker i valtider, faller alla bitar på plats utan att några skarvar gör sig påminda.

Absus spelteknik bygger på singelnoter och powerackord som spelas odämpat. Utifrån den grunden strävar sedan musiken åt olika håll, och inkorporerar alla tänkbara metoder från heavy, thrash, death och black metal. Med andra ord finner vi såväl dämpade strängar som blixtsnabba blastbeats, uppvisningar i dubbelpedal och ett flertal olika sångstilar. Riffen är till största delen melodiösa och snabba. Strukturen är genomtänkt och består ofta av riffkombinationer upprepade några gånger med små variationer och eventuellt en avslutande avvikelse, varefter nästa riffkombination tar vid. De sammanhängande styckena bär en enhetlig känslomässig prägel, och när låten byter tempo eller genomgår en större förändring inleds en ny, sammanhängande emotionell fas. På grund av det utstrålar låtarna helhet och fullständighet. Det skadar sedan inte heller att instrumenten hanteras med yttersta skicklighet.

”Tara” torde tilltala alla metalkonässörer med sinne för finess och kvalitet. Det enda man skulle kunna klaga på är de små keltiska interludierna, men det är kanske snarare uttryck för min lust att höra mer metal i Absus anda i stället för gnällande säckpipor!

Ursprungligen publicerad 2003

 

Abigor – Orkblut

Österrikisk black metal
[Napalm Records]
YouTube-spellista

1. The Prophecy
2. Bloodsoaked Overture
3. Remembering Pagan Origins
4. The Rising of Our Tribe
5. Medieval Echoes
6. Emptiness/Menschenfeind/Untamed Devastation
7. …To the Final Strike
8. Battlefield Orphans
9. The Soft And Last Sleep
10. Severance
11. Langsam verhalte des Lebens Schmerz

Abigor - OrkblutJag gillar det här! ”Orkblut” handlar om primitiv, snabb och melodiös black metal med atmosfärisk touch. Abigor är ett sånt där band som ofta inte riktigt lyckas övertyga, men som man ändå hyser en viss respekt för. Bakom den fantasy-präglade titeln döljer sig ett par rätt schysta kompositioner, och musiken är både välproducerad (möjligen saknas ett visst ”tryck” i ljudbilden) och välspelad. Men dessvärre trampas det en hel del vatten på den här skivan – vissa stunder händer det helt enkelt inte så mycket. Man tycks lägga alltför stor möda på att klistra ihop olika fraser med hjälp av diverse mellanpassager. Det blir många partier utan trummor, och det finns ges gott om utrymme för instrumentala interludier (vilket i sanningens namn stundtals kan bli riktigt lyckat – som vissa partier i ”Medieval Echoes”).

Det är för övrigt trevligt med black metaltexter på tyska. Det är ett språk att spräcka trumhinnor med!

Man kan skönja likheter med Summoning på sina håll, även om Abigor är betydligt mindre harmoniska, och mer renodlat black metal-aktiga. Materialet är genomarbetat, men man har lagt för lite krut på att upprätthålla en röd tråd. Textmässigt finns den, javisst, men musiken saknar ändå fokus och riktning. Med bättre strukturell riktning skulle kompositionerna lyfta rejält – för potentialen finns onekligen här, gömd under en stor, slafsig riffsallad. Black metal-musik ska befinna sig på spjutspetsen och riktas mot veklingars hjärtan! Tyvärr saknar spjutspetsen riktning den här gången.

Ursprungligen publicerad 2001