At the Gates – Gardens of Grief

Svensk death metal
[Black Sun Productions]
Spotify

1. Souls of the Evil Departed
2. At the Gates
3. All Life Ends
4. City of Screaming Statues

Tomas Lindberg – sång
Anders Björler – gitarr
Alf Svensson – gitarr
Jonas Björler – bas
Adrian Erlandsson – trummor

Inspelad och mixad i Studio Sunlight, Stockholm, februari 1991.
Producerad av Tomas Skogberg och At the Gates.

At the Gates - Gardens of GriefInnan Tomas Lindberg hittade sin skrikande sångstil lät han mer som en traditionell deathmetalvrålare, något som framträder tydligt på det här albumet. Musiken är komplicerad och omväxlande, alltid baserad på en melodiös känsla, men oändligt mer genomarbetat och varierande än på den simplare och kanske övermelodiska svansången ”Slaughter of the Soul” ett par år senare.

”Gardens of Grief” består bara av fyra låtar, men de håller häpnadsväckande kvalitet. Musiken är underbart teknisk och ständigt i förändring genom många tempon, stämningslägen och metoder. Adrian Erlandssons påhittiga trummande i samspel med de alternerande gitarrerna lyfter låtarna till oanade höjder. De båda gitarristerna Alf Svensson och Anders Björler nöjer sig inte med att spela likadant genom passagerna – så fort det blir möjligt att avvika, hittar var och en av dem en egen väg, vilket ger ett större djup i melodierna och gör att det bli svårare för lyssnaren att slappna av. Det är sällan lätt att förutse vilken sväng musiken ska ta härnäst. Bandet glider på en ”jazzig” trotsighet som vägrar att finna sig i det enkla och konventionella. Och detta gör bandet utan att låtarna blir krystade eller tekniska för det tekniskas skull.

Jag är tacksam över att jag hittade den här skivan tio år efter att den spelades in; jag vet inte om det är ett medvetet taktiskt drag av Black Sun att göra skivan tillgänglig samtidigt som Peaceville släpper sina nyutgåvor av At the Gates-album (den här utgåvan är daterad till 1995). Hur som helst är detta en skiva man inte vill missa om man uppskattar At the Gates, för det här är möjligtvis det bästa de har gjort.

Ursprungligen publicerad 2002

At the Gates – With Fear I Kiss the Burning Darkness

Svensk death metal
[Peaceville]
Spotify

1. Beyond Good And Evil
2. Raped by the Light of Christ
3. The Break of Autumn
4. Non-Divine
5. Primal Breath
6. The Architects
7. Stardrowned
8. Blood of the Sunsets
9. The Burning Darkness
10. Ever-Opening Flower
11. Through the Red Anders Björler – gitarr

Alf Svensson – gitarr
Tomas Lindberg – sång
Adrian Erlandsson – trummor
Jonas Björler – bas

Inspelad i Sunlight studios, Stockholm, April 1993. Producerad av At the Gates och Tomas Skogsberg. Extra sång av Tomas & Matti Kärkki.

At the Gates - With Fear I Kiss the Burning Darkness

Den här skivan med sin långa titel är inspelad i Sunlight studios – men produktionen är helt okej, trots detta. Den enda detaljen jag skulle vilja klaga på är att baskaggarna borde vara tydligare. Jag gillar Adrian Erlandssons trummande, och jag tror att musiken skulle tjäna mycket på att lyfta fram honom i mixen.

Efter ”The Red in the Sky is Ours” började bandet nu skriva låtar med fler harmoniska partier. At the Gates har fortfarande ett mycket originellt sound på skivan, och det finns kvar en hel mängd experimentlusta hos de lysande musikerna. I mina ögon är At the Gates ett av de bästa svenska metalbanden jämte Bathory, Dismember, Therion och Unleashed.

Med ”With Fear I Kiss the Burning Darkness” återvänder At the Gates till sitt beprövade dödsmetallrecept där dundrande muller varvas med långsammare musikstycken, spelade med tremoloteknik, understödda av dissonanta ackord, samt ett rytmiskt staccato på dämpade strängar.

Skivan fungerar allra bäst där det rena och harmoniska kolliderar med det dämpade, rytmiska och elaka: sorgsna melodier gentemot grovhuggna thrashriff. Trummorna driver låtarna framåt med rytmer som kommer från punken och tidig dödsmetall, men ofta i synkopiska, muterade former.

Lindbergs röstövningar varierar på den här skivan något i sina uttryck jämfört med föregående skiva. ”With Fear I Kiss the Burning Darkness” är en mäktig uppvisning i känsla och kunnighet. Den är en teknisk och välspelad version av vad som skulle komma att bli känt som ”göteborgssoundet” – minus alla gulliga detaljer och förenklade kompositioner. Det kanske är därför jag trots allt saknar något av den råa, medryckande kraften som ”The Red in the Sky is Ours” var så full av. Men den är ändå så bra att alla borde lyssna på den med jämna mellanrum.

Ursprungligen publicerad 2000

Arkona – Imperium

Polsk black metal
[Astral Wings Records]

1. Skrajna Nienawiść Egoistycznej Egzystencji
2. Epidemia Rozczarowania I Nędza Duchowa
3. Każdy Los To Cień
4. Jesienne Cienie Czekające Na Kolejną Reinkarnację
5. Wściekłość Która Nadchodzi
6. Pluję Na Twą Marność Psie!
7. Pogarda Dla Wrogów Imperium Wszechmocy

Khorzon – gitarr, bas
Pitzer – gitarr
Messiah – sång
Sylvian – trummor
T. Lewinski – keyboards

Inspelad & mixad i Tuba Studio, Wroclaw, december 1994.
Producerad av Arkona.

Arkona - ImperiumYtligt sett är Arkona ännu ett polskt black metalband med rå produktion, ännu ett alternativ till den förfallande skandinaviska scenen. Men skrapar man en aning på ytan, ser man att Arkona har större ambitioner än så.

Trots den plågsamt distorterade produktionen är det metal av det mer melodiösa slaget som serveras. Keyboard som stundvis tar befälet och höjer sig över gitarrerna avslöjar att det finns romantik bakom den misantropiska fasaden, och tempoväxlingarna indikerar en tro på förändring snarare än nihilism. ”Imperium” vill vara tidiga Emperor och samtidigt sparka in ansiktet på veklingar med sin undergroundattityd. Arkona befinner sig någonstans mittemellan svartmetallens romantiska, naturdyrkande sida och dess hatiska motsvarighet.

Materialistiskt sett: sångaren skriker inte i vanlig black metalstil, utan gapar i stället argt ut den polska texten. Gitarrerna spelar halvljusa toner i relativt snabbt tempo, oftast passager där varje fras består av enklare melodier som upprepas och sedan avslutas med en tonartshöjning av samma melodi. Keyboardarna försöker inte imitera körer, utan håller sig till flöjt eller stråkinstrument, och piano i enstaka fall. Trummorna håller sig sysselsatta med olika stilar och varierar sitt tempo, och missar sällan en chans att fylla ut musiken med snabba trumvirvlar.

Arkona förmår inte vara nyskapande, även om de försöker, men ”Imperium” lider inte av det. Tvärtom infogar den sig mellan redan etablerade verk och lyser med sin musikaliska färdighet, säkra tonkänsla och förmåga att skickligt utnyttja lyssnarens förväntningar. Dessutom är produktionen passande och uppmärksam – stränginstrumenten har fått den ”fräsande” kvalitet som ger en klassisk black metalkänsla, keyboardarna har fått ett klart och rent ljud som bidrar till att skapa den atmosfär bandet strävar efter, och trummorna är tydliga utan att framträda alltför starkt. Det här är kort sagt en mycket värdig utgåva och en mäktig beståndsdel av genren black metal.

Ursprungligen publicerad 2000

Amon Goeth – The Worship

Tjeckisk death metal
[Nazgul’s Eyrie Prod.]

1. The Worship
2. Confrontation
3. In Love With Satan
4. Hell’s Angels
5. Black Professions
6. Judah’s Priest

Dr. FE – sång
Lada Larva Krupica – gitarr, keyboards
Fana Medek – bas
Karel ”Bauhaus” Bosák – trummor

Inspelad 1995 i JohnnieWalker studio, Tjeckien.
Producerad och mixad av Robert Jancík, Dr. FE och Larva.

Amon Goeth - The WorshipMed ett bandnamn som skulle kunna vara kontroversiellt om någon brydde sig, ett gäng hyfsade musiker, något slags SS-fetisch samt en glödande kärlek för Satan, metal och motorcyklar, sliter Amon Goeth sig loss ur den slemmiga geggan av postkommunistisk grådassighet och levererar varorna: halvlångsam death metal kryddad med lika stora portioner mörker och rock’n’roll.

Hur schizofrent det ovanstående än låter blir slutresultaten ändå helt okej. Rocken går som en röd tråd genom denna svarta historia, både i de utstickande gitarriffen och de bakomliggande basgångarna. Trummorna ger den simplifierade dödsrocken en teknisk dimension, och utnyttjar väl funktionerna hos ett långsamt tempo som fylls ut med dubbla baskaggar.

Leadgitarrens toner ekar stämningsfullt och känslosamt över den ömsom drönande, ömsom livfulla bakgrunden; gitarrens klang nyanseras i distortionsgrader, och bryter ibland tvärt av för att låta basen ensam bära musiken vidare. Sången befinner sig i ett ingenmansland mellan dödsmetall och svartmetall, och placerar sig därför aldrig riktigt i förgrunden.

Musiken är ofta omväxlande, det finns ofta bra övergångar mellan hårt och mjukt, och för det mesta är det effektivt och stämningsfullt. ”The Worship” är inte det viktigaste som vaknat till liv bakom järnridån, men likväl en givande lyssning.

Ursprungligen publicerad 2002

Alastor – Crushing Christendom

Portugisisk ”thrash metal”
[Barbarian Wrath]

1. The Return of Alastor
2. Spawn of Evil
3. Infernal Power
4. Witch Hammer
5. Necronomicunt
6. The Fall of God
7. Total Devastation
8. Black Mass
9. Power Thrashing Death

Destructor – trummor
Tormentor – bas och sång
Desecrator – gitarr
Inspelad i mars-april 1999 i Hell-Mayhem Studio.
Producerad av Alastor.

Alastor - Crushing Christendom”Det här är inte retro-thrash”, säger Alastor. ”Det här är äkta, gammaldags thrash”. Jaha, okej. Vi tolkar det välvilligt som att medlemmarna i Alastor har levt med thrash ända sedan 80-talets glansdagar och därmed inte hakat på en trend. Så generösa är vi, men vi konstaterar samtidigt att det här är en biljett rakt tillbaka till 1985.

Ett föga originellt intro öppnar skivan med åska och kyrkklockor. Vi nöjer oss med att ställa frågan: varför ska det alltid vara dessa intetsägande intron? Så följer en dryg halvtimmes orgie i thrash, från ”Spawn of Evil” som påminner om tidiga Bathory, via ”Witch Hammer” med sin Exodus-dyrkan, ”Necronomicunt” med blygsamma Sodom-referenser (påminner också en del om Exodus ”Bonded by Blood”), till ”Power Thrashing Death” som innehåller typiska Destruction-riff. Apropå Destruction; Alastors låttitel ”Total Devastation” är väl inget annat än en sammanslagning av Destructions låt- respektive skivtitlar ”Total Desaster” och ”Eternal Devastation”. Tycker jag.

Överhuvudtaget väcker titlarna associationer till 80-talsband. Så visst är det retro, det kommer man inte undan. Det må vara retro med övertygelse och inlevelse, men det är ändå inget nytt. Musiken är förvissa bra, medryckande och hård, men inte nyskapande alls.

Musiken är uppbyggd på nedstämda dubbelgitarrer som spelar klassiska thrashriff enligt enkla mönster och strukturer, men med finess och kraft. Riffbyten och tonhöjningar känns igen. Trummandet håller ofta en jämn halvsnabb takt där bastrumman och virveln slås på vartannat beat, medan hi-hat slås på varje (se t.ex. Bathorys ”The Return…”). Men ofta får de dubbla baspedalerna arbeta. Basen är fyllig och tydlig, men tillåts inte göra några utsvävningar.

Som titeln antyder är ”Crushing Christendom” fylld med aggression. Det kommer man långt med. Men den som letar efter någonting som indikerar att skivan är inspelad i slutskedet av 1990-talet får leta förgäves.

Ursprungligen publicerad 2001

Recensionen

Att lyssna på musik är att öppna sina sinnen och låta dem övertas av resultatet av en artists visioner. Lyssnaren blottar strupen och ger sig som offer till konsten. Det är att bli penetrerad. Skaparen av musiken är aktiv, den lyssnande är passiv.

Vad är det att recensera? Det är att på en gång öppna sina sinnen för musikens kraft, men ändå hålla sitt sinne aktivt. Därmed böjer man sig inte, man låter sig inte penetreras. Mellan den skapande och den lyssnande etableras en ny relation, en relation som till lika stor grad är en maktrelation, men som inte reduceras till en envägsdomination.

Platon menade detsamma om läsandet, och det var av den anledningen han instiftade sin akademi; läsaren skulle göra sig mottaglig för texten utan att passivt låta sig penetreras. Liknelsen är inte långsökt för Platons Grekland. Där ansågs sex mellan två män som någonting naturligt, men det var den penetrerande som var aktiv, och det var hans situation som betraktades som den fördelaktiga, och var reserverad för äldre, lärda män. Den som lät sig penetreras fick i utbyte kunskap och lärdom av den äldre, men det var alltid någonting negativt i att vara den passiva, feminina parten – som lät sig penetreras av en aktiv agent.

Platon drar paralleller till läsandet: den mänskliga hjärnan fungerar i någon annans tjänst. Det är någon annans ord den formulerar. Man låter sitt eget tänkande tas över, och lägger sig passivt inför författarens vilja. I akademin skulle man däremot lära sig att ta emot texten på ett kritiskt sätt, och därmed vara aktiv i sitt läsande. På så sätt ska också den recenserande hjärnan frigöra sig från sin underlägsna ställning.

Ursprungligen publicerad 4 december, 2002